I hjärtat av Afrika.

Detta blogginlägg kommer från hjärtat av Afrika, men också från Afrika i mitt hjärta.

När jag var liten hade jag en liten gubbe som stod på en träsockel. När man tryckte under
sockeln föll gubben ihop, men så fort man släppte reste den sig igen.
Jag kom att tänka på den där gubben när jag i förrgår satt på avslutningen på 90-årsjubileet på Lemera.

90-års jubileum på Lemera, Kongo.

Tusentals människor, unga och gamla dansar av glädje till sånger om vad Gud gjort, körer avlöser varandra och dom tycks aldrig vilja sluta. Det går inte att ta misste på glädjen!
På vägen upp till Lemera, som ligger fantastiskt vackert uppe i bergen i Kivuprovinsen, passerade vi ett litetsamhälle som heter Luberizi. Alldeles vid vägkanten ser man en massa kors och gravar efter 37 personer som hade kommit till ett bönemöte, men som blivit brutalt mördade, som toppen på en våldsspiral. Dom där korsen står där, nästan som en symbol över våld, krig och vanstyre, som aldrig verkar ta slut i Kongo.
Kontrasten till glädjen vid Lemeraförsamlingens 90-års jubileeum några månader senare är himelsvid.

,Innan konferensen på Lemera besökte jag Uvira där jag, efter att med min familj ha bott och arbetat där under sju år, har mycket av mitt hjärta. Nu sag sitter med bibelskollärarna och hör deras berättelser om plundringen under kriget, efter att vi flytt till Sverige. Jag ser det med egna ögon. Soldaterna lämnade bara ett tomt skal efter sig när man hade invaderat bibelskolans internat. Dörrar togs bort, sängar, madrasser, garderober, ja allt som gick att få bort. Elever och lärare fick fly för sina liv. En av lärarna fick reda på att han stod på en dödslista tillsammans med ytterligare några pastorer. Man flydde upp i bergen, sov under buskar, aldrig två nätter på samma plats...
Nu har det varit lugnt sedan nyår berättar man och man ser att hoppet finns om att äntligen slippa göra som gubben från min barndom, falla ihop, resa sig, falla ihop, resa sig....

Mitt i allt detta elände finns Guds församling. Den blir på något sätt en bild av att det finns hopp, till och med för Kongo. Jag hade ett mycket intressant samtal med några av ledarna för barn och ungdomsarbetet i Pingströrelsen i Kongo. Vi samtalde om möjligheten att starta en ICBI utbildning för alla hundratals, ja tusentals söndagsskollärare, barnkörledar etc.
Det skulle vara enormt roligt om vi kunde få till något bra morgondagens kyrka i Kongo - för barnen i Kongo.

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem. Tacksam för möjligheten att ha fått möta dessa hjätar, som ständigt reser sig upp och går vidare.  Tacksam för Sverige men utmanad att  vidare!

Paul Waern
från hjärtat av Afrika.