Söndag är ju gudstjänstdag också i Indien.
Denna söndag fick jag glädjen att predika i en av New Delhis Pingstkyrkor. Efter sång, barnvälsignelse, en timmas vittnesbörd, mer sång och en rapport från en kampanj fick jag efter drygt två timmar börja predika. Det är alltid roligt att predika när man både hör och ser att församlingen lyssnar och hänger med!

Aligarh
Distansbibelskolan ICBI har precis börjat arbetet tillsammans med the Full Gospel Trust of India och har för närvarande 51 elevr på olika platser i norra Indien. Under tisdag onsdag besökte jag några av dem. Det var en fantastisk resa på många sätt.
Först skulle vi ut ur New Delhi och sedan 15 mil i sydostlig riktning. När vi planerade resa talade man om för oss att den skulle ta ungefär två timmar - den tog sex timmar. Men det var värt besväret att sitta och skumpa dessa timmar i en fullkomligt kaotisk trafik för att komma till Akrabat utanför Aligarh. I Akrabat är Joshua pastor. Han kom till byn som 18-åring nästan direkt från en bibelskola. Hela området är ett mycket starkt hinuområde, och ingen kristen verksamhet fanns tidigare i samhället.  Han började bygga relationer och vänskap med befolkningen. Efter ett tag fick han kontakt med två familjer som han började undervisa i kristen tro. Efter sex månader kom dom första till tro. Två unga människor och han började med ungdomssamlingar. En av de första som kom till ungdomssamlingarna var en tjej som var besatt av onda andar. Hon drog omkring i samhället varje natt helt ensam, utstött av samhället och till och med av sin familj. När familjen försök med både hinduiska gudar och den muslimske ledaren i samhället kallade man till slut på pastor Joshua. Man bad för flickan och efter den bönestunden sov flickan den natten för första gången på riktigt länge. Hon blev totalt befriad och när jag träffar henne så berättar hon samma berättelse. Som ett resultat av vad Jesus gjorde i flickans liv kom hela hennes familj till tro på Jesus och när jag på kvällen är med och talar på ett cellgruppsmöte i Akrabat så finns både flickan, hennes syster, mamma och pappa med.

Jag tillbringar hela dagen med att intervjua eleverna som går på ICBI och det ger mig en bra bild av hur situationen är och hur eleverna studerar. Alla bor dom på olika platser i området. Man studerar genom att lyssna på undervisningen i en MP3 spelare och sedan jobbar man med de frågeformulär som följer med. En gång i månaden träffas alla elever i regionen sin handledare och två gånger om året åker man till New Delhi för att skriva sina prov och få lite mer undervisning.

När man hör vittnesbörden om vad undervisningen får betyda för dessa tappra evangelister och pastorer som kämpar i en väldigt tuff miljö blir man väldigt tacksam och glad. Det känns väldigt meningsfullt och man blir inspirerad att arbeta vidare.

Natten tillbringade vi pastor Josuas hus i Akrabat. Det blev en lång natt. Sängen bestod av ett liggunderlag på en cm ovanpå en plankbädd. Min kropp är inte van vid denna typ av säng så det blev inte så många timmars sömn som jag hade behövt. Nästa dag var det möte med fler elever, pastorer och evangelister, för att sedan efter en middag tillsammans med alla vännerna trycka in oss i bilen för sex timmar på trasiga vägar hem till New Delhi. Vi anländer halv nio på kvällen till Hotellet, och det första vi gör är att hoppa in i duschen för att få av oss alla timmars vägdamm.
Idag, torsdag, ska jag träffa pastor Abraham Sahu som är pastor och föreståndare för hela denna rörelse. Han är en oerhört dynamisk och progressiv ledare med ett ständigt fokus på att vinna människor.
Nästa gång jag hör av mig kommer att bli från Laos.
Tills dess ha det bra!
Paul Waern
ICBI

Indien

Indien är verkligen kontrasternas land.
Men låt mig börja från början. In i det sista visste vi inte om SAS skulle gå i konkurs innan vi åkte, när vi befinner oss här, så vi inte kommer hem, eller om allt skull fungera som vanligt. Men vi kom iväg och resan gick utmärkt. Landade på Indira Gandi International Airport i tid, klockan 8.00 på lördag morgon. När vi till slut, bland massor av chaufförer, hittade han som skulle köra oss till hotellet, kördes vi genom New Delhis morgontrafik till vårt hotell. Bara det var en upplevelse - vilken trafik!

 Efter att ha tvättat av oss resdammet kom pastor Abraham Sahu, från
församlingen Full Gospel Trust of India och hämtade oss. Vi åkte igen genom denna fullkomligt galna trafik, till ett område där församlingen här har fått ett uppdrag av Indiska myndigheter att arbeta med utvecklingsarbete.

Man driver en mängd olika projekt i samarbete med både den Indiska staten och PMU. Idag skulle vi titta på kvinnoprojektet. Det här  är ett område där husen är sämre, avloppet rinner i kanaler vid gatan, HIV/AIDS- fallen fler och folk är fattiga, ändå är det inte räknat som slum. Dagen började med en samling där kvinnorna kom med sina barn, vägde dom, fick goda råd, ungefärmsom på BVC. När jag samtalade med kvinnorna som jobbade medmprojektet, och ficks se de viktkurvor man ritade på varje barn, visade det sig att fler pojkar än flickor låg över eller på den ideala kurvan för viktökning, medan många flickor hamnade under. Detta beroende på att när man inte har mat nog för alla, prioriterar man pojkarna

                                                                                                                        



Efter BVC och teckningstävling och mat för alla, drogbhelamgruppen på 100-150 kvinnor, tillsammans med några svenska män till en samlingslokal i området. Där väntade den stora !
Vilket liv!!!  

Drama, dans, mer dans och mer drama, roliga historier, skratt, indisk musik i skrapiga högtalare och en kvinnlig advokat som informerade om kvinnans rättigheter i Indien.  ja, det var en dag som heter duga! Vad underbart att se vad församlingen kan betyda mitt i ett samhälle. Hälsa, undervisning, glädje och evangeliet i en underbar blandning där allt blir lika självklart - jag tror det är precis så Herren hade tänkt detVi sov gott den natten kan jag lova!

Chile

Efter allt strul med resor från Bolivia till Chile landar vi i alla fall lyckligt och väl i Santiago på förmiddagen den 26 september.

Chile ger intrycket av att vara ett land på gång i Sydamerika. Rent och snyggt, ordning och reda och betydligt högre standard än i Bolivia.

Vi tar oss från flyget in till centrum och får tag på en buss som tar oss från Santiago till San Carlos, där vi ska ha vår konferens. Det är en nattbuss och resan tar oss ungefär 5 timmar. 05:15 är vi framme och där möter oss pastor Alvarado.
Alberto Alvarado är pastor i San Carlos och dessutom ansvarig för ICBI i Chile.





Här får vi också möta de andra representanterna för ICBI Sydamerika. Jorge Salum från Argentina, Edgardo Lopez från Uruguay, Gabriel Gonzalez från Colmbi. Så Alberto Alvarado från Chile och Hugo Carrasco från Bolivia som kom tillsammans med mig.
Från Paraguay är missionär Margareta Axell/Müller som också fungerar som min tolk under dessa dagar.
Sköna människor som finns i väldigt intressanta sammanhang. En del i starkt växande församlingar, som i Colombia, andra från mindre församlingsrörelser med svårare förutsättningar

Under några intensiva dagar samtalar vi om framtiden, planerar och inspirerar varandra för arbetet med att utbilda ledare i de olika ländernas församlingar. Här i Sydamerika har ICBI funnits längre än någon annan stans. I Colombi, startade Missionär Sune Andersson arbetet 1986, och sedan dess har hundratals av ledare fått sin utbildning genom ICBI.

I Sydamerika ärICBI utbildningen på en betydligt högre nivå än i de flesta andra länder där ICBI arbetar. I Colombia har man nu ett samarbete med ett bibelinstitut på universitetsnivå, där eleverna kan få tillgodoräkna sig den utbildning man fått på ICBI om man fortsätter sin utbildning på deras skola.

På lördagen är det ett seminarie i Pingstkyrkan här i San Carlos där Jorge Salum, Gabrel Gonzalez och jag själv får förmånen att undervisa ledare från två provinser här i Chile.
Gå gärna in på deras hemsida så kan du se lite av det som erbjuds: www. institutoibci.com


Söndagen var det naturligtvis gudstjänster.

Det var en glädje att vara i Pingstkyrkan i San Carlos på förmiddagen. Där var vi kyrkan som våra missionärer från Mullsjö, Carl-Olof och Brita Hagwall arbetat under många år. Kyrkan där har byggts av Carl-Olof. Dom arbetade också i Chillan, där Hagwall också arbetat i många år.

Klockan 00.30 tar jag nattbussen tillbaka till Santiago och sedan tillbaka till Bolivia, för att på tisdag sätta mig på flyget hem.

Det känns som det ska bli ganska skönt att komma hem, även om jag har en fantastisk resa och möter underbara människor.

Paul Waern, från San Carlos Chile

Cochabamba - Bolivias hjärta.

I hjärtat av Bolivia ligger Cochabamba, som i en gryta med mäktiga berg som ramar in staden på ett famtastiskt sätt. En klassisk missionsplats för Svensk Pingstmission. Här har massor av svenska missionärer varit och satt avtryck i staden.

Här är också hjärtat för ICBIs arbete bland Quechua talande indianer. Just nu finns 200 elever som studerar Guds ord på sitt eget språk. Motorn i arbete är Samuel Rojas, läkare och ordförande i ett av Pingstsamfunden här i Bolivia.

Efter dagens arbete på den klinik där han arbetar tillbringar han timmar, kväll efter kväll med att översätta och skriva på Quechuaspråket. Quechua är i mycket ett talspråk och förutom Bibeln är det bara ICBI som trycker material på deras eget språk, enligt Samuel.

                                                              Hela ICBI-teamet i Cochabamba, med Samuel längst till vänster

Tillsammans med Samuel och hans fru...., Hugo Carrasco som är ICBI Koordinator i Bolivia, samt tolken Secia och hennes man och deras lille son, fyller vi en minibuss och ger oss iväg på en vådlig resa.

Man brukar säga att det farligaste man kan göra på missionsfältet är att åka buss eller andra allmänna transporter. Jag håller med!

På den drygt fyra timmar långa resan genom ett bedårande vackert berglandskap med serpentinvägar som slingrar sig upp och ner mellan bergen, hinner chauffören göra minst 50 livsfarliga omkörningar som han skulle mist körkortet för hemma. Men vi kom lyckligt fram till

Ivirgarzama där vi till slut hittade ett Hotell. Hotell är kanske mycket sagt. Jag vet inte hur många som legat i lakanen innan mig, jag vet bara att jag var inte den första och förmodligen inte den sista och att handduken knappt hafe torkat sedan förra gästen. 

Men vad gör det när man på kvällen får åka en timme till byn Canvadora för att vara med på "Graduation" för den första kullen av Quechuastudenter som får sina diplom efter ett års studier.

Fantastiskt roligt att få vara med och dela deras glädje!

Paul Waern i Bolivia

Bolivia

Länstrafiken från Mullsjö till Jönköping - Swebus från Jönköping till Landvetter - British Airways till London - British Airways till Miami - American Airlines till Santa Cruz... Puhhh!!!  Jag åkte från Mullsjö 05.45 den 19:e och kom fram till Santa Cruz den 20:e 16:15  Det blir 35 timmar senare!

Men nu är jag framme!
Resan började på allra bästa sätt.

Busschauför från Jönköping var en bekant från Pingstkyrkan. Vi hade ett intressant samtal och han önskad mig lycka till på resan och vi kom överens om att be för varandra.
Det var en skön start på resan.

Lika skönt var det inte att mellanlanda i La Paz, en av världens högst belägna städer. La Paz ligger på ca 4.000 meter över havet och luften är tunn som pannkaka. När dörrarna till flygplanet öppnades och man började röra sig, var det en ansträngning att bara gå. Nästan omgående infann sig en huvudvärk som ligger kvar fortfarande. Nu var jag bara här i en timma för att sedan resa vidare till Santa Cruz, men jag ska tillbaka nästa vecka - det ska bli intressant!

Väl framme i Santa Cruz mötte mig Hugo Carassco, ansvarig för ICBI verksamheten här i Bolivia med en taxi som hade sett sina bästa dagar. När man kommer till länder som Bolivia slås man alltid av hur människor alltid hittar lösningar på problem. Taxins förarstol hade gått sönder. Det gäller att hitta en bra och billig lösning. Han hade helt enkelt svetsat fast en sådan där trädgårdsstol med trådar, som var populära i Sverige när jag var liten, där förarstolen tidigare satt - funkade utmärkt men såg lite kul ut. Nöden har ju ingen lag.

Hotellet jag bokat hade inga rum kvar, så jag blev ombokat till ett annat.
Det var ett helt OK hotell och namnet tyckte jag lät bra - "Hotel Missional".

Nu är klockan 16.00 här i Santa Crus. Jag har försökt vila lite efter den häftiga resan, men det går inget vidare, trots att man är döds trött vill inte sömnen infinna sig. Jag tror det är bäst så, då kanske man somnar i tid i kväll i stället. Om ett tag ska jag träffa den tolk från engelska till spanska som jag kommer att arbeta tillsammans med den här veckan. I morgon möter jag några ICBI studenter här i Santa Cruz och sedan reser jag vidare till Cochabamba där centrat för vårt Quechua-projekt ligger.
Det väntar en spännande dag i morgon också!

Tills vidare - Ha det bra och kom ihåg mig i era böner!

Paul Waern på resa i Sydamerika

Mitt namn är Paul Waern.

Jag bor sedan många år i Mullsjö och jag arbetar som verksamhetsansvarig på Distansbibelskolan ICBI, som är en del av Svensk Pingstmission.
ICBI har partners och verksamhet över stora delar av världen och i mitt arbetet reser jag en hel del och besöker våra samarbetspartners i de olika länderna.

På denna resedagbok kommer jag att skildra en del av de uppleverlser jag gör vid dessa resor.
Förutom att jag hoppas att du ska tycka min resedagbok är intressant, så har jag förhoppningen att du också ska be för mig och för ICBI.

Paul Waern
direktor