Från ett klibbigt Phnom Penh

Har kommit till, vad som påstås vara världens Lexustätaste stad. Låt mig förklara för dig som inte är biltokig. Lexus är ett lyxigt bilmärke. Det känna lite konstigt att sitta i en TucTuc (en trehjulig mopedtaxi) och trängas med andra TucTucs, skotrar i massor och alla
flotta bilar. Inte bara Lexus utan jag har sett Jaguar, Rolls Roys, maffiga Mercedes och gula Ferrari. Samtidigt knackar tiggare på rutan när bilarna stannar vid rödljusen. Det är verkligen kontrasternas stad.

Att resa i Kambodja är en resa i historien. Staden Angkor där det kända templet Angkor Wat finns, var på sin tid och långt fram i historien världens största stad. Man räknar med att staden redan för tusen år sedan hade flera miljoner invånare. Det är lika mycket folk som idag bor i Phnom Penh, dagens huvudstad i Kambodja. Phnom Penh är en stad som växer hela tiden. När man reser i staden slår det en att överallt pågår bygge. Hus, vägar, broar... det grävs och byggs överallt. Trafiken är sanslös. Det är ett äventyr varje gång man ska försöka helskinnad ta sig över gatan.

Under många år har Kambodja varit ett av de länder där antalet kristna ökar snabbast i världen. På landsbygden har husförsamlingar vuxit upp överall. Jag hade förmånen att få sitta ner med den första ICBI-koordinatorn, Bountang, några timmar i går. Det var intressant att höra hans berättelse om ICBI. Han menar att ICBI, som då hade över två tusen elever under ett antal år, fått spela en avgörande roll i framväxten av husförsamlingarna i Kambodja. Idag växer fortfarande husförsamlingarna, men främst på landsbygden.

Idag var jag på gudstjänst i en av Phnom Penhs Pingstkyrkor. Jag talade i den första gudstjänsten, som hålls på khmer, och startade klockan 08:00. Klockan 10:30 började den andra gudstjänsten som hålls på engelska. Församlingen startades, av en kvinna, för snart 20 år sedan som en husförsamling och är idag en etablerad församling i Phnom Penh. Samma vittnesbörd hörde jag från stadens största kyrka med ca:2000 medlemmar. Den startade som en husförsamling med 5 medlemmar.

I morgon ska jag sitta ner med ledningen för FEBC, en radiomisson som är vår partner här i Kambodja. Vi ska tala om framtiden. Hur vi på bästa sätt ska kunna fortsätta vara en välsignelse för Kambodjas växande församlingsrörelser. Utmaningar saknas inte!

När jag i morse åkte taxi till kyrkan samtalade jag, som svenskar ofta gör, med honom om väder och vind. Regnperioden skulle ha börjat redan i maj månad, men sa han bekymrat: "nu är det slutet av juni och vibbar fortfarande inte fått något regn". Idag gick han bönesvar. Himlen öpnade sig och regnet vräkte ner under en knapp timmes tid. Luften blev så där klibbig som det blir när regn kommer i tropisk värme. Man behöver inte gå långt innan svetten rinnetvskönt innanför skjortan.

Hälsningar från en klibbig
Paul Waern
Verksamhetsansvarig ICBI

på resa i SydOstAsien

Laos i mitt hjärta!

Jag har varit här många gånger och ändå blir man lika glad varje gång.
Ungefär 26 timmar från det att jag reste från ett lite regnigt och kallt Mullsjö stiger jag av planet i Vientiane, huvudstad i Laos. Det är söndag eftermiddag när jag landar i Vientiane och termometern visar på ca: 34 grader i skuggan. Det är skönt! Men det är inte bara luften som är varm - det här landet är fyllt med varma goa människor. Överallt möts man med värme och ett brett leende. Jag möts på flyget av ICBIs koordinator i Laos, pastor Bounthanh. Vi tar oss in till stan, men hinner inte checka in på hotellet innan det är dags för de första mötena. Först en kort hälsning hos mansgruppen och sedan har jag förmånen att få tala till församlingens ungdomar här i Anou Church.
Ungdomarna träffas på söndag eftermiddag, efter gudstjänsten och en bit mat, samtidigt som de gifta kvinnorna träffas i ett rum och männen i ett annat.

Det betyder att på söndagar är man är i kyrkan från morgon till kväll.
Här har man inga bänkar i kyrkan, utan man sitter på kuddar på golvet. Framför alla på golvet ligger deras biblar - alla har biblar med sig. Det är extra intressant eftersom man inte trycker några biblar i landet. Lao Evangelical Church är en ung rörelse. Då tänker jag inte på deras historia utan på att den till stora delar består av unga människor. Unga brinnande kristna som upplevt Jesus i sina liv och är beredda på att betala ett pris för att följa honom. Känns bra att få dela lite från Guds ord med dem.
Efter att hittat mitt lilla hotel på en bakgata i stan somnade jag gott.
Vaknar upp till en ny intressant dag. Idag ska jag vidare till Luang Prabang i hjärtat av Laos. Kommer att möta ICBI elever där tillsammans med vår ICBI koordinator Bounthanh.
Jag hör av mig igen.

Paul Waern
Verksamhetsledare ICBI
på resa i Sydostasien.

Gott Nytt År!

Varje år är det likadant. När man närmar sig nyårsdagen blir man lika frapperad över hur oerhört fort ett år går. Man kan bli nästan lite nojjig över att tiden går så fort och man tar inte tillvara den så som man tycker man borde ....
Då brukar jag ibland tänka på tiden i Afrika. Jag hörde aldrig några kommentarer över huvud taget om tiden. På något sätt var man mer befriade från tiden. Man brukar säga att vi i västerlandet lever i en digital värld med ett digitalt tänkande. Tiden är som en tidsaxel som hela tiden går framåt och där tiden aldrig kommer tillbaka. I Afrika har man en analog syn på tiden. Den går som gamla klockor runt runt. Det jag inte hinner idag klockan 15.00 hinner jag säkert i morgon klockan 15:00. Tiden kommer ju alltid tillbaka. För en stressad västerlänning kanske frustrerande, men för livet tror jag det är ganska bra. Jag tror jag har en Gud som ser tiden analogt. Året som gått kommer naturligtvis inte tillbaka, men minnena från året som gått lever jag med. Jag har haft ett år då jag mött så otroligt många sköna människor runt omkring på vår jord.

Sköna människor i Asien, Latinamerika, Afrika med namn som Son Sey, Kodjo, Dabu, Florenciani, Thein, Walada, Alvarado, Salun, Sadiki, Bounthanh, Kumi, Li, Carrasco...
Jag kallar dom alla för mina vänner som jag tackar Gud för att jag fått lära känna.


När jag önskar alla ett Gott Nytt År, så skickar jag en speciell önskan, och bön, om just ett Gott Nytt År till dom som behöver det bäst.

Jag tänket på Syd Sudan som jag önskar ett År då freden faller på plats och man kan börja bygga upp sitt land igen.
ICBI håller på att bygga upp en distansbibelskola där, och det är en önskan att 2015 ska bli året då den kommer igång och blir till uppbyggelse för alla de församlingar som växer upp som svampar ur marken i Syd Sudan.

Min tanke går till på Kongo /DRK) där jag önskar att världssamfundet till slut ska höja rösten och säga att nu är det nog. Det är nog av våldtäkter, förtryck och skändande av mänskliga rättigheter. Jag önskar att 2015 skulle få bli ett Gott År för Kongo.

Jag besöket Kongo under året som gick och hade glädjen att vara med på 90-årsjubileeum i församlingen på Lemera. Jag mötte då också ledare för Pingstsamfundets barn och ungdomsarbete och fick samtala om ICBI. Nu ser jag fram emot att få komma tillbaka under 2015 för att planera starten av uppbyggandet av en ledarträning för alla de mängder av söndagsskollärare och ungdomsledare som finns i landets kyrkor. Evangeliet och församlingen är Kongos hopp!

Min önskan om ett Gott Nytt År går till vännerna jag mötte i Stolipinovo, Bulgarien. En söndagskväll i höstas reste jag tillsammans med några vänner till utkanten av den vackra staden Plovdiv. Strax innan floden Maritsa svängde vi av och kom plötsligt in i något som såg ut som en krigszon. Vi hade kommit till Stolipinovo - mitt i Europa.

 Befolkningen i Plovdiv kallar det för ett ”Ghetto”. Stolipinovo, med ca: 40.000 invånare, skiljer sig från andra områden i Bulgarien som domineras av romer, genom att endast 5.000 av invånarna identifierar sig själva som kristna, medan den stora majoriteten utgörs av muslimer och turkisktalande romer.

Den sociala situationen i Stolipinovo är katastrofal. När man åker in i området är det som om man kommer till en krigszon. Området som en gång var ett normalt höghusområde i utkanten av Bulgariens näst största stad, Plavdiv, är idag ett ghetteo som ser ut som en sophög. Här sker ett mord i veckan, elva bilstölder eller rån per vecka.. listan över kriminaliteten kunde säkert göras längre.

Vi mötte pastor Sunaj och hans församling på en gudstjänst söndag kväll. 

Det var en fantastiskt upplevelse. Mitt i ghettot bland illegalt uppsatta skjul fanns ett ”skjul” som fungerade som en liten kyrka.

Insidan var täckt av spånskivor och man hade en ved kamin mitt i kyrkan för att hålla värmen uppe. Ljuset kom från en ensam glödlampa i taket. Gudstjänsten var på turkiska och romska. Vilken upplevelse att få vara med på denna gudstjänst – ett ljus mitt i ett annars ganska kompakt mörker. Jag ber och önskar att 2015 ska bli ett Gott Nytt År för Stoliponovo. Dom behöver det! 

Också i Bulgarien har jag förhoppningen att ICBI under året ska komma igång med förberedelserna för en bibelskola för Bulgariens romer.

Det var några axplock från resor och människor jag mött under 2014. Naturligtvis kunde listan av fantastiska människor jag mött, både hemma i Sverige och runt vår jord, kunna göras längre. Men jag stannar här för denna gång och önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Vill Du vara med och stödja ICBI, och arbetet med att träna pastorer och ledare ut över vår värld så är Du mer än välkommen! Vårt bankgiro nummer är 5379-7734

Paul Waern

Verksamhetsledare Distansbibelskolan ICBI

I hjärtat av Afrika.

Detta blogginlägg kommer från hjärtat av Afrika, men också från Afrika i mitt hjärta.

När jag var liten hade jag en liten gubbe som stod på en träsockel. När man tryckte under
sockeln föll gubben ihop, men så fort man släppte reste den sig igen.
Jag kom att tänka på den där gubben när jag i förrgår satt på avslutningen på 90-årsjubileet på Lemera.

90-års jubileum på Lemera, Kongo.

Tusentals människor, unga och gamla dansar av glädje till sånger om vad Gud gjort, körer avlöser varandra och dom tycks aldrig vilja sluta. Det går inte att ta misste på glädjen!
På vägen upp till Lemera, som ligger fantastiskt vackert uppe i bergen i Kivuprovinsen, passerade vi ett litetsamhälle som heter Luberizi. Alldeles vid vägkanten ser man en massa kors och gravar efter 37 personer som hade kommit till ett bönemöte, men som blivit brutalt mördade, som toppen på en våldsspiral. Dom där korsen står där, nästan som en symbol över våld, krig och vanstyre, som aldrig verkar ta slut i Kongo.
Kontrasten till glädjen vid Lemeraförsamlingens 90-års jubileeum några månader senare är himelsvid.

,Innan konferensen på Lemera besökte jag Uvira där jag, efter att med min familj ha bott och arbetat där under sju år, har mycket av mitt hjärta. Nu sag sitter med bibelskollärarna och hör deras berättelser om plundringen under kriget, efter att vi flytt till Sverige. Jag ser det med egna ögon. Soldaterna lämnade bara ett tomt skal efter sig när man hade invaderat bibelskolans internat. Dörrar togs bort, sängar, madrasser, garderober, ja allt som gick att få bort. Elever och lärare fick fly för sina liv. En av lärarna fick reda på att han stod på en dödslista tillsammans med ytterligare några pastorer. Man flydde upp i bergen, sov under buskar, aldrig två nätter på samma plats...
Nu har det varit lugnt sedan nyår berättar man och man ser att hoppet finns om att äntligen slippa göra som gubben från min barndom, falla ihop, resa sig, falla ihop, resa sig....

Mitt i allt detta elände finns Guds församling. Den blir på något sätt en bild av att det finns hopp, till och med för Kongo. Jag hade ett mycket intressant samtal med några av ledarna för barn och ungdomsarbetet i Pingströrelsen i Kongo. Vi samtalde om möjligheten att starta en ICBI utbildning för alla hundratals, ja tusentals söndagsskollärare, barnkörledar etc.
Det skulle vara enormt roligt om vi kunde få till något bra morgondagens kyrka i Kongo - för barnen i Kongo.

Nu sitter jag på flygplatsen på väg hem. Tacksam för möjligheten att ha fått möta dessa hjätar, som ständigt reser sig upp och går vidare.  Tacksam för Sverige men utmanad att  vidare!

Paul Waern
från hjärtat av Afrika.

Fantastiska människor

Det bästa med att resa är mötet med alla fantastiska människor .

Just nu befinner jag mig i Dakar, huvudstad i Senegal på Afrikas västkust. Senegal är ett land på drygt 12 miljoner invånare och ligger så långt västerut du kan komma i Afrika.
Här, i det muslimska västafrika, håller ICBI på att tillsammans med Assemblées de Dieu Senegal att starta en Distansbibelskola.
Jag sitter hemma hos den pastor som är utsedd att leda arbetet med ICBI, eller IBIM som det heter här i Senegal. Han är drygt fyrtio år och stora ärr i ansiktet talar om att något måste ha hänt. Han berättar. "Jag växte upp i en muslimsk familj, gick i moskén, fastade... Jag var en god muslim redan som liten. Jag hade en sjukdom som finns här i Afrika som ger svåra sår på kroppen. Mina sår kom i ansiktet. Jag var tvungen att ha ett skynke för att dölja mitt ansikte, för att folkskollärare stå,ut med mig. Jag blev så dålig så jag dog, men när man skulle linda mig i det tygstycke jag skulle begravas i vaknade jag till liv igen. En dag stod jag på en fotbollsmatch, när mannen bredvid mig började tala med mig om de goda nyheterna - Bibelns evangelium. Det var första, gången jag hörde de och jag försökte slå  bort det från mina tankar. Jag var ju muslim och hade lärt mig hata kristna. Men jag kunde inte glömma orden om förlåtelse."
Ett tag senare flyttar han hemifrån för att studera, då fattar han beslutet att bli en Jesu lärjunge. Det gjorde att jag blev utslängd från sin familj, vänner...

Han berättar hur Gud helade honom, även om ärren finns kvar, hur han blev pastor, hur hans pappa på sin dödsbädd ber om förlåtelse för förföljelsen han utsatte sonen för och tar emot Jesus i sitt liv. Han berattar hur det idag är många i hans släkt som är troende, finns en kyrka i hans hemby....

Att möta människor som har en livshistoria att beratta gör livet rikt.

Paul Waern
Dakar, Senegal

PS.  Min favorit selfie from Senegal

 

slaktaren räddade familj

Det är alltid fascinerande att höra människors livsberättelser.

Martha Benitez,19

Ibland kan vi arbeta tillsammans med, umgås som vänner med människor, men vi vet väldigt lite om dom. Ett tips, be dom berätta sitt livs berättelse.
Jag har ju förmånen att möta massor av olika människor från många hörn av jorden. En av dem är Martha Benitez, 19. Hon är en av eleverna på ICBI´s bibelskola i Paraguay. Hon och ett 25 av alla elever här i landet var med på helgens seminarium. Jag frågade hur hon kommit till tro, och det var då hon berättade sitt livs historia. Hon berättade om slaktaren hemma i byn som räddade hennes liv.

Martha får sitt diplom efter att ha avslutat första året av tre
på ICBI bibelskola i Paraguay. 

Från 5 års ålder hade hon varit sjuk. En hjärtsjukdom som enligt läkare med största sannolikhet skulle ta hennes liv.  Hon berättar: "Pappa skulle just sälja huset för att få pengar till en sista operation. Då kommer slaktaren, som mamma brukade köpa kött avgå besök. Just den dagen hade jag hög feber och mådde mycket dåligt. Mamma hade varit och handlat hos honom och han hade frågat henne varför det så ofta kom taxibilar hem till oss. Mamma berättade om min sjukdom och hur ofta jag fick kramper så man måste ta mig snabbt till sjukhus. Han frågade om han fick besöka mig, och mamma sa att det gick bra. Nu kom han. Ingen av oss visste att han var kristen, ingen visste att denna kväll när han kom på besök hade han bett alla sina kristna vänner att be för mig. Mamma trodde att han var någon  form av spiritist. Han ber en enkel bön för mig och går. När han går händer något märkligt. Febern går ner, jag blir hungrig och frågar efter mat.
Jag blir bara bättre och bättre och till slut tar mina föräldrar mig till läkaren som skulle operera mig. Han bara skakar på huvudet och undrar vad som hänt - jag behövde ingen operation, han kunde inte hitta något fel på mig. Slaktaren kom tillbaka efter ett tag. Han berättade att han var med i en protestantisk kyrka några kvarter ifrån där vi bor. Pappa följde med dit och efter ett tag blev pappa frälst, sedan gick min bror till kyrkan och han blev också frälst, och det dröjde inte länge innan jag också var frälst och jag fick växa upp i kyrkan. Idag läser jag till psykolog och varje söndag läser jag på ICBI´s bibelskola. Jag vill lära mig mer om Guds ord, för det har förvandlat mitt liv" säger Martha med ett leende.

Nu går jag mot slutet av min vistelse här i Paraguay. Både Erik och jag är helnöjda med veckan. Kanske hinner jag komma tillbaka en gång till innan jag kommer hem i mitten på nästa vecka.

Ha det bra - njut av våren!
Paul Waern
från Latinamerika.

På väg igen!
Förra resan gick österut till Asien - nu vänder jag kosan sydväst till latinamerika.
Det känns nästan som om man är på väg hem och inte bort. Det brukar vara kallt och ruskigt och man ska åka till värmen, men idag när jag kom till Landvetter var det varmt, soligt och helt fantastiskt. Men jag tror på värme i Paraguay också. Det är alltså dit jag är på väg, till hjärtat av Sydamerika. Jag skall möta de olika latinamerikanska ländernas ICBI ko-ordinatörer under några dagars seminarie om det gemensamma spanska programmet och om den webbbaserade bibelskolan som vi håller på att ta fram.

Jag är ju ingen datanörd, så med på resan har jag en riktigt datanörd, Erik Thunberg från IBRA. Jag hoppas i alla fall han kommer med. Han flyger från Stockholm och jag från Landvetter,Göteborg och vi ska sammanstråla i Frankfurt, för att sedan resa tillsammans till Asuncion, Paraguay.

Jag hoppas kunna återkomma med någon mer blogg under resan, om det bara finns internet uppkoppling på ITF bibelskola där vi ska bo och ha seminariet. Där kommer jag också möta ett 75-tal ICBI elever för några bibelstudier några av dagarna. Det ska bli väldigt roligt att möta medarbetarena i Sydamerika igen - det är nästan två år sedan sist.

Ha det bra och njut av vårvärmen i Sverige.
Kom ihåg - Han lever!

Paul Waern
På väg tillLatinamerika